Från en Låda, Vegetarisk Ekologisk mat av Erik Måneld

Vi bad vår vän, den duktiga kocken Erik Måneld att berätta lite om sig själv och om sin nya bok “Från en Låda”. Vi ställde ett par frågor om vad Erik har för förhållande till kaffe och varför han valde att låta Elin Stenung ta hand om “kaffebiten” i lådan.

Hej kära blogg. Jag heter erik måneld och jag tycker om getter något fruktansvärt. Inte så att jag vill inleda förhållanden med dem, men jag tycker om dem helt enkelt. De förstår mig, och jag dem. Och så tycker jag om röda hus. Inte gula. Jag tycker om min familj, det vore ju konstigt annars och jag kan inte koma undan tanken på att jag också tycker väldigt mycket om runda saker och att jag skulle vilja kunna jojja, jorden runt å sånt där.

Jag bor ju så klart i ett rött hus ute på landet, och där är jag helst. När jag inte är helst, är jag lite här och var och föreläser om och lagar ekologisk, vegetarisk mat. Detta gör jag för att jag dels är jäkligt bra på att laga mat, jag har jobbat på ett otal otroligt coola matställen runtom världen och lärt mig att mat är något man ska ta på allvar, och dels för att jag är rätt så trött på att vi människor är så fruktansvärt dåliga på att ta ansvar och att städa upp efter oss.

Att handla ekologiskt är nu för tiden inte särskilt svårt, det kräver inga speciella uppoffringar och alla borde ju veta hur bra det är för jorden. Vi kan fortfarande rädda den här planeten, och att vägra göra det, vad är det? Trots? Fan, skärp er!

Och ja. Jag har skrivit en kokbok. Till.

Den heter alltså Från en låda och innehåller främst mina samlade recept från det gångna årets ekoboxar och radiosändningar i Västergatan på P4, men även några mer som jag tyckte passade bra.

Boken består av 64 hårda sidor (ungefär 55 recept och en massa tankar som jag inte kan låta bli att dela med mig av) i A6 format som ej är sammansatta utan ligger numrerade i en låda som jag snart ska tala mer om. Detta är en tanke jag länge haft om kokböcker, att jag lite har saknat de där gamla receptkorten som mormor brukade prenumerera på och att jag tycker det är så praktiskt att kunna ta upp och arbeta med just det recept jag är intresserad av för stunden.

Titeln syftar också på själva förpackningen, som är en vacker hård svart låda tillverkad av arbetskollektivet Watabaran i Nepal, ett rättvist litet företag i Kathmandu som arbetar med återvinning och försöker hjälpa folk ut ur fattigdom, samtidigt som man jobbar för en bättre miljö. Trettio kronor av de tvåhundra som boken kostar går direkt till Watabaran och deras arbete för en bättre värld.

Boken ges ut på eget nystartat förlag, ekologiskrevolution, och den kommer att finnas hos ett antal olika bokhandlare och ekobutiker och andra bra ställen (GUSTO GUSTO GUSTO) här och var i landet. Jag tror att det var det mesta..

Att tala om ekologiskt som en trend är som att säga att man inte nödvändigtvis behöver ha ögonen öppna när man kör bil. Ändå så är det ju mycket i media just nu och som vanligt när något syns mycket i media så har vi en tendens att tro att det är extra viktigt. Och det är bra, för det är viktigt. Det som kan vara mindre bra är att om man följer medias trendbildning när det gäller viktiga saker finns det alltid en risk att det går som vanligt. Det är ju inte så att ett krig är över bara för att tv4 inte toppar med det varje dag till exempel. Folk lider i fattigdom och elände här i världen även om expressen inte har det på varje löpsedel. Det är konstigt egentligen, ju mer information vi får desto bättre blir vi på att glömma den. Jag brukar faktiskt titta ut genom fönstret när jag vill se naturen, den känns inte mer viktig för mig bara för att han den där tjocke med skraprösten säger något om den.

Min matkonst är inte konstigare än att jag tycker om mat som konst.

Elin är en människa med bra värderingar och som inte tvekar att ta med sig dessa värderingar in i vad hon än väljer att syssla med. Jag vågar inte säga så mycket mer om henne än att hon kan sina grejer. Säger jag fel, och hon råkar vara hungrig just då, då ligger jag risigt till.

Kaffe för mig är den klassiska pricken över alla bokstäver som behöver en eller ett par prickar. Och det är också en tydlig symbolvara, vi konsumerar så mycket av detta kaffe här i ett land där kaffe absolut inte kan växa, det är intressant när man vill visa hur världen fungerar. ( eller inte fungerar) Och så är det gott.

Jag dricker helst gott kaffe. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg vad saker heter, därför är jag glad över att kaffet fått ett sådant kvalitetsmässigt uppsving på sista tiden. Och att det finns människor som kan kaffe bättre än jag. Som apotekarna till exempel. Jag skulle bara dosera fel och dö om det inte fanns någon som kunde tala om för mig vad som var bra och dåligt. Däremot är det nog viktigt att hitta just sin egen smak. Min smak är ganska varierad har jag märkt. Är jag sur så kan jag dricka vad som helst ( i kaffeväg alltså) och inte bli gladare för det.

I framtiden skulle jag vilja lära mig göra en perfekt croissant, hoppa en och femti och gilla mer sorters djur.

Annars är jag rätt så nöjd.

Får jag en kaffe för det här?

Erik